Antagligen från franska och betydelse i stil med ”se på nytt”. Inte att förväxlas med déjà vu ”redan sett”. Att se på nytt. Jag har aldrig varit bekant med ”Revyn” innan jag flyttade till Lande med gummistövlar och skitiga 80-talsverkkare. Och jag tror inte jag tycker om det. Finskans ”Revyy” klingar i mitt öra alltid som lättsam underhållning som man förväntar sig att Alla Känner Igen. Alla vet vad som redan skett, och nu skall vi i grupp gå igeom hur roligt det var då det var. Äntligen har alla chansen att fatta det som var roligt första gången, men som man inte fattade för att man satt i fårhagen och petade på koskällor. Då dagstidningen inte fanns, fanns åtminståne revyn, som berättade om hur underligt människan betedde sig i olika sammanhang. Ring a bell? Människan är en idiot. Se föreställningen, se bevisen! Revy är för de dumma, om de dumma. Låt det inte bli jag.

Jag tycker att YLE-avgiften är en jätte fin sak. Det är lite som att varje dag betala en peng åt Bill Gates så att han kan gå en kurs i att lära sig använda Windows (fönster).

Jag vill betala min avgift. Jag vill betala den för att jag inte äger en TV och för att jag inte lyssnar på radio. Jag vill helt enkelt betala den för att understöda den underbara tanken av fri vilja. Jag ger blanka glansbilden av katten i att en stor del människor på jorden saknar rent vatten 24/7och dör. Det känns bara så jäävla bra att skicka en fima eller sju åt storebror, eller vad det där programmet sen heter, och veta att lilla jag har rätt att titta på det när det kommer (lite som en K-18 film). YLE-avgiften är också bra på det sättet att den är demokratisk. Den berör alla. Blinda männiksor kommer att överväldigas av lycka då de får understöda TV-kanaler! För att inte tala om döva! Hurdan stolthet rinner inte i deras vener då de inser att man äntligen gjort dem delaktiga i samhället. Också de får nu betala för alla andras fritidsintressen!

Åh snälla samhälle, gör så att jag som nästa milstolpe äras med en avgift för varje åsikt jag har, eller sen! En underbar idé: ge mig en böter ALLTID då jag inte bär moderiktiga kläder! Snälla, får jag inte ett straff för min fula fula ögonskugga?!? Snälla smanhälle, tvinga mig åtminståne att gå i kyrkan, gör det olagligt att skratta på offentliga platser och ta betalt för att kissa, snälla, snälla Finland, jag ber dig.

Alla som understöder YLE-avgiften vill jag gärna understöda med ett bonus som kan lära Just Dem använda Fönster (windows). En snabbkurs: öppna, rabbla decimalerna på pi så lång du kan, Hoppa, spara YLE-avgiften för årtusenden framöver.

And give me a fucking brake.

I relation till. Förhållandet mellan. Människor emellan. Mellan människor.

Ibland skall man fundera på sina relation till. Man skall tänka lite och välja objekt som ”bil”, ”internet”, ”målat trä” eller ”gummiband”. Jag tror att en människa defineras ganska bra genom hennes förhållande till saker. Vare sig det rör materiella, immateriella, levnde eller icke-levande saker. Jag har uppdaterat mitt förhållande till internet (vi har varit ifrån varann i ca en vecka). Likaså har jag och Loppan skilts för en stund. Min främsta Mumin-fan-vän har jag inte heller sett på en tid.

Det värsta är att man funderar på sina förhållanden mest när man inte har dem. Blondiner och basister kan relatera genom att tänka på hur det känns de dagar man glömmer nycklar eller telefonen. Det är dagar då man kommer till insikt med stort F.

Jag tycker om de här avstånden. Kära Frida, är det normalt?

Men avstånd är inte självklara. Ta sagan om Hans och Greta t.ex. Dom här skidina slänger vita stenar, brödsmulor och God knows what för att identifiera och markera avstånd.

I deras fall gäller det hemmet. De måste hitta hem, för annars förblir de i det främmande, det okartlagda - i skogen. Man är rädd för att hamna i skogen. Man är rädd för att spendera en natt eller resen av livet i det obekanta, fuktiga och farliga. Då bygger man hellre stigar till ett obekvämt hem där någon slår en och stjäl en glansbilder. Hem, bekanta hem.

”Att göra en människa galen är lätt. Ta ifrån honom allt. Se hur konstigt han bär sig åt.” -Claes Andersson

Jag önkskar mig så innerligt förtroende för det okända. Det bekanta vet man ju redan hur det fingerar. Det är stavgång på tisdag och bingo på onsdag. Överraskningarnas överraskning inträffar när det kommer fel skjorta på postorder. Ack denna avsaknad av avstånd!

Oförutsägbarheten stavar sitt namn med annorlunda tonfall. Ändå kan jag bara sakana det jag redan sett. Att vänja sig är också en form av slaveri. Jag är van, jag vet, jag är. Som om det vore självklart.

Enligt logiken måste allt vara en överraskning i någont skede. Var går gränsen mellan det nya och det invanda? Kan man njuta av det man redan varit med om?

Men tar man avstånd och vinkar bort en vän på ett flygplan eller en gungtrapets så förändras hela bilderboken. Jag kan inte ta för givet. Jag kan inte förutse, planera och luta mig tillbaks. Jag vill vara någonting nytt. Jag vill ge bort ansvaret, andas in och vänta på känslan.

Jag får sprickor i mitt ansikte och jag saknar dig.

Ibland funderar jag på hurdana människor som inte är intresserade eller som inte tycker om x-files. (det är lite fel att använda begreppet människa för dessa representanter av en biologisk sort, men jag gör det för att verka politiskt korrekt, vilket i och för sig inte är värt att sträva efter, ifall man har någonting att komma med). Men anyway, personer som inte tycker om x-files kännetecknas oftast av en eller flera av följande påståenden. (Du kan kryssa i de som stämmer för dig. Utom i PDF-format, för då sparas ej uppgifter)

• avsaknad av fantasiförmåga

• allmän glädjelöshet

• svårigheter att uppfatta humoristiska och ironiska yttranden

• dålig vokabulär (jmf ordförråd)

• stereotypiska uppfattningar om mänskliga kösnorgans inverkan på intellekt

• dålig smak i allmänhet

• försvarliga val av namn på husdjur

• oförklarliga behov att gnida sitt ansikte mot saker tillverkade av polyester

• problem med personlig hygien

• oförmåga att identifiera och stava sammansatta ord

• dålig mörkersyn

• svagt färgsinne

• allergier som rimmar, t.ex. selleriallergi

• tendens att säga typ för många gånger under ett dygn

• olycklig barndom

• vurm för färgen ”medelhavsblå”

• slemlager på tungan

• otillräcklig storlek på kösnorgan och/eller mycket ljus hårfärg

Den här gud-typen måst ha en jätte stor penis. Eller jag drar den slutsatsen, eftersom det tjatas och bråkas om ifall kvinnor kan bli präster och biskopar och dylikt. Och enligt den moderna logiken så kan ju en man inte förstå en kvinna, lika lite som en kvinna kan förstå en man. Och då måste ju gud vara det som definieras som manligt, eftersom endast män anser sig förstå honom. Och en man har ett manligt könsorgan. Ergo, guden är mycket manlig. Det har alltid funnits klubbar för s.k. special peolpe. Jag fick inte vara med i blondinklubben när jag var liten, för jag hade mörkt hår. Jag fick inte heller vara med i naturklubben, för jag var inte så intresserad. I bokklubben fick jag vara med, för jag hade läst böcker med hård pärm. De här moderna sekterna är dock relativt fascinerande. Gud är med dig, och överallt och talar till dig. Det är jätte bra att gudtypen hjälper ifall man har svårigheter med sitt liv. Som tur lärde t.ex. jag mig gå över gatan ganska tidigt, så gudarna behövde inte följa med då. Jag somnar ochså ganska lätt, så jag behövde aldrig be att någon skulle söva mig. Och oftast när jag behöver råd i livet så brukar jag fråga nån verklig person (jag brukar använda benämningen ”vän”. Jag vet inte vad det kallas i Jesusboken.) om råd. Resten löser man ju liksom med sitt rationella tänkande. Fast inte då samma rationella tänkande som män har, för män förstår ju vad guden menar, liksom. Det är lite som med småbarn det där med sektgubbar. Man måste låta som hållas. Klappa dom på huvudet och och säga, visst lilla vännen, du kan säkert gräva ner dig till Kina genom sandlådan, mamma vet nog inte hur duktig du är. Fortsätt tro bara, så blir allting bra. Och kvinnor och bögar och utveckligsstörda skall hålla sig från Det Verkligt Viktiga, och fortsätta menstruera, böga och invalidisera, för de förstår ju inte bättre. Förlåt dem, för de har viktigare saker att göra. Och sätt en pruttdyna endast under dem som du vill att sätter en pruttdyna under dig.

Jag har en postlåda. Den är röd och gjord av plast. På den har jag limmat en liten dymolapp där det står INGEN REKLAM. Jag borde ändra det till INGEN INFORMATIONSPOST FRÅN VINSTBRINGANDE FÖRETAG- lapp. Reklam är ju reklam, men INFORMATION är det som jag akut behöver, tydligen. Idag fick jag ett litet häfte med mitt namn på i guldbokstäver. Det var många många sidor bilder på en smal och glad flicka i olikadana blåa tjocka bomullsbyxor som fattiga arbetare använde förr. Då gjordes de av tält-tyg, nu tillverkas de av små kineser och kallas jean, gina..något ditåt. Inte kineserna då alltså, utan bomullsbyxorna. Jag har ingen aning om vad kineserna kallas var för sig. Typ ”Fabriksarbetare nr. 12”? Eller något. Kanske dom inte numreras. Who knows. I alla fall. Häftet var runt 20 sidor. På varje sida log blondinen mot mig, ner mot kameran, för hon var fotograferad nerifrån, så att jag inte skall märka att hennes ben inte utgör endast 3 sjundedelar av hennes kropp, utan jag skall tro att ben är allt hon är. Jag känner inte henne, så det kändes lite konstigt att titta på bilder av henne. Men pointen var väl att jag skulle känna hur skönt hon hade det i sina SlimCutExtraSexyLongLegThermoSweetPants. Oj, oj. Jag är en av de sämsta att utsätta för rekla...erh....Information. Jag orkar liksom inte. Jag ägde ett par normalansädda Ginz senast 2005. Dem hade jag fått av min dåvarande kämppis, och jag använde dem faktiskt. Kanske tom totala 7 ggr. Dom var inte SuperTrouperExclusiveWohooWahaa, utan hade två buntar och en dragkedja där framme. Jag tror det var framsidan, svårt att säga. I kjolar är är dragkedjan oftast i sidan eller bak. Men en rekl...Informationsidning som består av ca. 20 sidor. Vad krävs för att den skall nå mig? Typ: En person som är anställd för att komma på den strålande idén. En operativ person, en byxa, som designats av nån, beställts av nån, tillverkats av nån, packats av nån, fraktats av nån, strukits av nån. Valts av nån och klätts på av nån som valts av nån som ansetts värdig att fotograferas av nån som hade tandvärk, som retuscherats av nån som grafiskt formgivit blaskan som tryckts av nån, som svarat i telefon /e-post på nåns prisförfrågan, som tagit min postadress från nånstans, som printat adressen på kuväret (rtet), slickat det, och ringt nån som kört en mastodontisk bilsak full med tidningar för vidarebefordring, nån som sorterat enligt ort och namn och nån som packat väskor/lådor enligt adress. Och alla skall ha betalt förstås...En modells andnöd är inte gratis. Och en postiljon som inte riktigt läser så där jätte bra. Ingen reklam. Det som förbryllar mig mest är hur post eg. slickas. Den som sänds i stora mängder. Har dom en slick-maskin, eller sluts alla kuvert nuförtiden med tejp. Massutskick. Hehe....Vilken salivmängd som seglar runt i landet eg. Det kallar jag en imponerande produktionscykel. Och resultatet duger under hundvalpar och mellan vedklabbar. Hej då regnskogen! Konsumtions-samhället är en underbar sak, för då har människor liksom någonting att göra tills dom dör. (Detta inlägg tillägnas A. The Great, för att hon gav mig sina Giinz. Som jag har slängt...förlåt.)

Det kan hända att allt började den morgonen. Med stavmixern som mamma gett mig till julklapp för att jag trodde att jag älskade att göra fruktdrycker. Eller att det började redan tidigre, gången jag trasslade in håret i locktången. Lukterna var liknandea båda gångerna: någonting som blir för varmt, och den instinktiva känslan av fel. Med locktången var det värre, för det var mitt hår som rykte och hade sig. Mitt hår! Idag satt jag där på parkbänken och funderade i en miljon stunder var allt började, var det gick fel. Min mobil ringde tusen gånger men jag svarade inte. Jag lät den ringa. Människorna som gick förbi tittade surt och länge på mig. Jag hade telefonen i handen. Den darrade och skrällde, och så fick den ju inte göra. Man svarar så hastigt och underlägset man kan, det förstår ju vilken unge som helst! Jag satt på bänken och hede en målsättning: att inte svara. Hur svårt kan det vara, tänkte jag. Hur svårt kan det vara att låta en liten plast- och metallåda skrälla för sig själv. En liten miniatyrkarusell som inte hörs 20 meter bor i bästa fall. Vilket hot. "Du kan svara i den om du vill," sade jag åt en kärring som stannade och skakade på huvudet. ” Din telefon ringer! Du måste svara!” Om det ringer så svarar man. Det fattar väl vilken idiot som helst. Jag tackade henne för reklamen. Det hade börjat tidigre, men idag hände det. I kassan i matbutiken som jag jobbar i för att inte behöva ta studielån. Jag vill inte ha studielån för det är ett krav som jag inte är säker på ifall jag kan uppfylla. Tänk ifall jag är död före lånet skall återbetalas, vart går det då. Om det är pengar så måste summan finnas någonstans. I Kosmos eller någonstans. Negativa summor som förflyttas när jag försvinner. Men vart åker dom? Man borde kanske ta reda på det. Vart försvinner siffror när människorna som de skrivits på försvinner? Siffror gör eller förgör hela liv och karriärer. Det kan man se i USAs politik. Men vad är alla siffror egentligen? Var finns bevisen på deras betydelse? "14,90." "Tack." Pip, pip. "Var så god." "72,30." Pip, pip. "Tack." "2,40." Pip, pip. Pling! "Tio jämt." Pip, pip. "5,30." "Tack det samma." "8,90." Pip, pip. "Ni råkar inte ha några slantar?" Pling! "Och er underskrift, tack." Pling! Pling! Ding, dong, ding dong. En rastlös rörelse i ögonvrån. Kön hade blivit orolig. Klockan var lite före fyra och alla människor som skjutit upp mjölkbehovet till onsdag förflyttade tyngden från det ena benet till det andra. Snabbare, flicka, vänligare. Jag satt längst ut i den sista kassan och flaskautomaten hade fått något fel och blinkade med alla sina ljus. Ding dong och stop. Någon hostade i kön. 896 mungipor sökte sig närmare golvet. Pling pling. Var så god. Nej, tomaterna måste vägas vid grönsaksdisken. Hela kön förflyttar tyngden tillbaks till det ena benet. Jag är ett hinder för deras problemfria liv. Fred på jorden ifall jag inte fanns. Porten till friheten och en frustration som kommer att tas ut på busschaufförer, sambon, gamla, långsamma tanter i metron och hunden som 7-åriga Elsa fick till födelsedagen och som måste rastas varendajävalregnigadag! En uteliggare står och sköljer sin tröja i handfatet nära flaskreturen. Tanten som packar sina ärtsoppsburkar rynkar på näsan och ser beskyllande på mig. Det luktar, luktar. Pling. 32,40. Uteliggarens tröja är grön och har röda hjärtan. Den är mycket sliten. Vem har någonsin valt en sådan tröja? Er underskrift tack. Var så god. Finlands utrikespolitik som skulle blomstra ifall jag inte hade behövt byta ut kvittorullen i maskinen just före mannen med bananen skulle betala. Han hade ju reserverat jämna pengar måste-jag-vara-så-jobbig-jag-får-ju-ändå-betalt-och-borde-satsa-på-kundservicen-också-lite-va-ett-leende-är-alltid-gratis! 17,70. Pling! Då hande det. Det som inte fick hända. Jag tryckte på fel knapp. "Oj, förlåt, jag måste ta om det här." Hela kön haijade till. Någon svimmade nästan och en medelålders man blev röd och insåg att han använt tusentals pengar i onödan på den där kursen där man lär sig kontrollera och hantera sin ilska. Mödrarna omfamnade sina små och äkta par gav varandra en sista kyss. Det kändes som om volymen i kön ökade. Ett hummande av obeskrivliga, övernaturliga känslor vid insikten av att jag precis i denna stund saboteras deras Tid. Jag, som borde förstå hur enormt viktigt varenda steg framåt i denna kassakö var: hur bräcklig balansen mellan köpa-betala tedde sig i denna stund. Jag hade misslyckats, och visat vad jag egentligen gick för. Mänsklighetens svikare. Jag trycker på en knapp på måfå fast jag vet att det inte hjälper. Jag vet inte varför jag gör det, kanske för att vara riktigt säker på att det skall gå verkligen fel. Och sedan händer det. Ljudet från maskinen. En gubbe darrar till och fäller allt han har i händerna. (on tysk korv fylld för hand, ett pake batterier, en ärtsoppsburk och många, många oliver i en före detta glasburk). Någon snorunge börjar tjuta i kapp med maskinen och skyarna öppnar sig. Alla ögonglober roterar i sina hålor på varje Oskyldig i kön och djävulen skakar hand med korpralen som leder Harmageddon. Vilka enorma, hysteriska onsdagsidioter! Jag rycker ur alla sladdar jag får tag i och en siren i taket börjar sjunga den också. Jag skuffar upp dörren till båset där jag sitter och går bort till uteliggaren som försöker vrida ur sin tröja och inte tycks ha märkt någonting. Mitt i allt är det människor överallt. Allmän hysteri. Men uteliggaren är döv.t oberörd. Jag knackar honom på axeln och försöker teckna att han skall vänta en liten stund. Sedan springer jag. Alla kunder försöker trampa varandra på skosnörena så att ingen skall hinna med något de själv skulle vilja hinna med före de hinner med det själv. Jag knuffar undan dem. Tvättpulvren finns i tredje hyllan. För färgad tvätt? Ja. För känslig hud? Varför inte. Jag tar två paket och spinger tillbaks mot kassan. Uteliggaren står mitt i kaoset utan rädsla. Jag trycker paketen i hans händer och går tillbaks till kassan. Securitas är där redan och det ansvarande affärsbiträdet. Någon pekar på mig och en tant svimmar. Ett antal händer petar på kassamaskinen och auktoritära armar skuffar undan alla som inte är klädda i samma gröna polyesterväst som jag. Plöttsligt tystar laremet. "Vad är det som har hänt?!" "Vad pågår?!" "Vad gör du?!" "Är någon skadad?!" Jag rycker på axlarna och säger att de skall fråga maskinen, att det är den som skriker, inte jag. Jag har inga problem. Sen går jag. Rakt ut genom automatiska dörrar. De bara öppnar sig för mig. Hur kan man motstå det? När de sluts bakom mig med en dov duns fattar jag ett beslut. Jag vill inte ha med teknik att göra. Leve mekaniken. De första dagarna är en upptäcktsfärd. Jag kommer inte in mitt hus utan hjälp - vi har elektronisk dörrkod. 2. Jag skyller på bacillskräck, kosnpirationsparanoija och el-allergi, men det är alltid religiös övertygelse som fungerar bäst. Människor tycks vara livrädda för doktriner som dikterats ovanifrån. De är rädda för att jag skall trycka på en hemlig röd knapp i fickan och spränga mig själv ifall jag tvingas använda hissen. Jag kan ju inte säga som det är: att jag bestämt mig. Vem tror på det? Vad är min vilja, när man kan skylla på den Allsmäktige. Ibland fantiserar jag hur Gud står där i vitt nattlinne och slår ner mig med en elektrisk blixt för mina lögner. För att att jag använder henne som svepskäl. Sedan tänker jag att hon skulle ha satt i en gratis omgång duracell ifall det varit meningen. Man får alltid gnälla, men aldrig ifrågasätta med konsekvenser. Outgrundliga äro Herrens pin-koder. Ibland ber de mig förklara. Särskilt halvfulla, medelålders män vill höra mig prata så att de får en giltig orsak att hävda sig själva, förklara för mig hur världen ser ut. De anar inte att jag hört hela mänsklighetens ursäkter under tre år i matbutikens kassa. Du är speciell och individuell, precis som varje annan människa på planeten. Folk blir aldrig så entusiastiska över analog kommunikation som när de beger sig i samtal som de bestämt på förhand. Alla vill lära mig någonting. Jag vill inte röra electriciteten, det är allt. Varför är inte det tillräckligt? På den sjunde dagen skapade Herren elvispen. Jag spenderar några sömnlösa veckor med frågor som ifall skeden är en maskin eftersom den underlättar mitt liv och är ett instrument utöver min kropps egna förmågor. Är cykeln i grunden elektrisk eftersom den fungerar enligt friktionslagar och utnyttjar energi som skapas av mina tramp och sedan förvandlas till en annan form av energi enligt fysikens lagar. Jag brottas dagligen och ingående med mina egna gränser. Mamma tar som vana att knacka på varje torsdag efter fyra. Hon förstår inte att jag vägrar anväda telefon, eller kulspetspenna. "Det är i princip en maskin, mamma." "Ibland förstår jag dig inte alls.Vad har jag gjort för fel?" "Jag talar om pennor mamma, inte min uppfostran." "Jag vill ju bara ditt bästa." "Jag talar ännu om kulspetspennor, mamma." "Varför måste du göra det så svårt för dig." "Du säger ju alltid att man skall stå bakom det man tror på." "Men då talar jag ju om viktiga sker, lilla vän!" "Och vad är viktigt då?" "Nå, inte det här i varje fall!" "Jag tycker kulspetspennor är skitviktigt, jag har tänkt på dem oavbrutet sen måndag. Hur beroende vi är av dem som samhälleliga varelser och ---" "Men man måste ju lära sig att anpassa sig en aning, det gör livet lättare. Och säg inte skit, lilla vän." "Hela veckan har varit lättare! Ja har inte haft ångest för att stava fel en enda gång! Jag kan sudda ut vad som helst som skrivs med blyerts! Jag är fri från bläcket! Fattar du inte?" Mamma suckar. "Är kaffekokaren ännu i bojkott?" "Ja, den har en elsladd." Mamma reser sig och lägger på kaffet. Veckan efter kommer hon med en kaffepanna som man kan lägga på spisen. Man kan inte få allting, säger hon. Jag är tvungen att använda elspisen. 3. Jag har inte tillräckligt med energi för att slå omkull hela min verklighet och vardag på en gång, så jag tar mina maskiner periodvis och lever vidare med principen att det som kräver en sladd inte är lika bra som det som fungerar utan. Jag kan således cykla till skolan och använda toaletter. Jag kan raka mig under armarna men jag kan inte åka spårvagn eller lyssna på musik. Definitionen på el blir min drivkraft. Energi och el och gränsen där emellan. Det går alldeles bra i skolan. Jag lämnar in uppgifter handskrivna, vilket leder till att vår äldsta magister fattar tycke för mig. Hon är enligt egna ord utbildningens museiföremål och säger alltid att maskiner inte är att lita på. Alltid när hon håller lektioner får vi kalla på någon it-ansvarig eftersom det oftast blinkar Error på den stora väggen längst fram i salen. "Man måste få ha sina lustigheter," säger hon och bjuder på karameller när jag lämnar in en handskriven uppsats om empiristiska forskningsmetoders relevans i 2000-talets Jugoslavien. "Men du måste komma ihåg å,ä, och ö-prickar. Man kommer ingenstans i livet med att strunta i prickarna." Jag lovar att bättra mig på punkten med prickarna. Ändå blir jag skickad till studenthälsan när jag vägrar hålla en powerpoint-presentation om mina framtidsplaner. 4. När jag är arg är tekniken värre. Ibland tänder jag inte i badrummet. Det känns konstigt att duscha med levande ljus. Men det fungerar som en påminnelse om det som jag bestämt: att vägra vara beroende. Jag låtsas att det är jag som bestämmer över mig själv. Jag står under det varma vattnet och vet att en miljon liter som sköljer mitt hår skulle ha varit livsviktigt på en annan kontinent. Jag duschar med andra människors liv och död. Balsam, annars blir det så svårt att borsta. Några tusen liv, men jag kammar smärtfritt. Det blir så mycket lättare då, särskilt ifall man använder hårtork. För jag har rätt att välja. Jag börjar gråta när jag ska sminka mig. För att jag är så fri. Jag kan välja precis de färger jag vill på mina ögonlock. Jag kan låtsas att min frihet är bara min och inte påverkar någon, någonstans. Att det kvittar hur jag gör, att jag inte är en av de otaliga människor som gör att kosmetikmaskineriet hålls smort och över huvudtaget finns. Hemliga förbund finns inte ifall man spikar fast ögonlocken tillräckligt hårt. Det är lördag, så Vilma kommer och tvättar hos mig. Hon har ingen egen maskin och nuförtiden tvättar hon min kläder också, för hon tycker det är fullständigt idiotiskt att tvätta dem för hand, och under rinnande vatten. Jag skulle kunna tänka på naturen lite också, va, inte bara på teknik, tycker hon. Jag kan inte välja tvättmedel heller, enlig Vilma. Hon köper bara ekologiska för att de är bättre för huden. Och sköljmedel är rena rama idiotin. Jag har börjat dofta annorlunda. "Vad är det för logik i att jag måste använda dina maskiner, och utsättas för en trippelmängd elektromagnetsik UFO-strålning och själv är du fine?" Hon säger ofta fain. Vad som helst kan vara fain, beroende på tonfall ändrars betydelsen av fine. Ibland är fain fain, och ibland är det dess motsats. Fine. Oftast är effet i början så vasst att det rör sig om en beskyllning. Vi hänger ren, doftande tvätt på alla tänkbara och otänkbara ställen i mitt hem. Vilma slänger bort mina mest slitna strumpor. Och man gott kan hänga resten av strumporna på tork i taklampan. Det är fain, med mjukt f. Jag låter henne rumstera. Hon vet vad hon vill. Hon lägger på en maskin till, 60 grader ljust. Vi sitter på golvet och spelar kort medan maskinen snurrar runt, runt, runt. 5. Mest av allt funderar jag på människans behov att svara i mobiltelefonen. Svarar man i telefonen för att känna någonting? Att känna närhet till den som ringer ifall det nu rokar vara en vän. Att delta i en anns liv och dela med sig av sitt. Men sådana saker är ju inte brådskande. Sådant behöver man inte bekräfta var tredje minut på en busshållplats. En vänskap går väl inte under av ett uttömt mobilbatteri, den flyttar väl bara på sig. Och en Viktig Information kan väl inte förändras och ändra betydelse ifall men inte tar del av den precis i den stunden som den börjar existera. Den värsta frågan är väl ifall man går miste om någinting ifall man inte svarar. Kan ågonting vara så viktigt att min livskvalitet tar en nerförsbacke ifall jag inte trycker grön lur och lyssnar? Blir jag utan någonting? Det är väl lite som att svara i telefon av rädsla. Att äga en mobil av rädsla. Jag är rädd. Ring till mig och berätta att jag inte behöver vara rädd för att gå miste om mitt liv för att jag inte har ett laddat batteri. Det skulle väl suga relativt mycket att tala med någon av rädsla. Ring, ring! Skämtade bara.

Alltså i praktiken är ju föräldrar också människor, i viss mån. Därför kan man inte bortse från faktumet att allmänt bittra individer, som dessutom råkar vara föräldrar, kan ta ut sin trötthet i skåpregionen på sin avkomma. Och det betyder inte endast att de förklarar sina ungar bastarder till grannens fårfarmare, nej, nej. En av de mest fascinerande passiv-aggressiva tendeser som vissa föräldrar tycks ha visat är att ge sina kultingar otympliga sammansatta namn. Jag har egentligen aldrig förstått iden med namn som har bindestreck. Anna-Stina. Heter person då Anna eller Stina eller Anna TILL Stina, eller Anna Streckstina. Till och med Efraim, d.v.s. Pippis pappa hade vett nog att inte lägga sammansatta namn, utan istället en lång harang som INTE innehöll streck, komman, utropstecken, procenttecken el.dyl. Hur skulle det ha sett ut om Pippis namn stavats Pippilotta-viktualia! Rullgardina%Krusmynta Efraimsdotter-Långstrump. Oj, oj. Sammansatta namn är konstiga. Så är det bara. Och var går gränsen för vad man får sammansätta. Den tycks inte finnas, den gränsen. Jörgen-Olav, helt ok, Ester-Ursula, Dimitri-Petteri och Kött-Klimpen. Sture-Öjran, Gun-Britt, Sting-Brott, Frans-Kristian, Maria-Iris. Det finns en massa namn man kan sammansätta, och då blir det lite som att äta jordgubbar med köttsås; man liksom sysslar inte med det i nyktert tillstånd. Men det är ju ett förtjusande sätt att straffa sitt barn på... Karl-Johan Stuvning. Kytt-Disa.

Man kan ju undra under påverkning av vilka himmelska substanser gud skapade telefonförsäljningen. Jag har alltid tagit telefonförsäljarnas existens som en personlig skymf gentemot min rationalitet och idividuella integritet. Det finns tydligen någon, någonstans som tror att jag så grovt gått miste om någonting att jag bör informeras, upplysas och erbjudas detta Något precis just nu, de vill ge mig en chans! En enastående möjlighet till att ändra på mig och mina val. Fisklukten sprider sig ur mobiltelefonsmaskinen. Då min telefon ringer förväntar jag mig något av följande scenarion: a) mina vänner vill mig någonting b) mamma vill mig någonting c) en utomstående ev. okänd person har för mig relevant ärende åt mig. På alla punkter gäller att den ringande vill ha tag på Mig, och vet vem jag är. "En sådan tur att jag fick tag på dig!" En Representant för någonting... jepp jepp. Jag har på senaste tiden utvecklat en hobby, lite så där som människor beter sig som svin utomlands, för att de aldrig kommer att behöva bemöta dessa utlänningar igen, så har jag tagit mig rätten att säga vad jag vill I Min Telefon. Dessutom är det väl bara hövligt att försöka lära känna den man talar med lite. Jag brukar ställa lite frågor åt telefonförsäljarna. Exempel på trevliga inledande diskussionsfrågår är t.ex. "Vad har du på dig?" och "Ursäkta, men har du ringt fel, du kanske försökte ringa min plånbok, men han har inget nummer" eller: "Vet din mamma att du säljer dig åt okända?" eller de gamla godingarna: "Jag håller på kastrerar min fikus just nu, brukar du syssla med kannibalism?" och "Vad heter du och varför slösar du min akku?" Man kan även lägga in några tunga andhämtningar, ett halvhysteriskt skratt eller en genomgående paranoid, gnällig ton på rösten, för att samtalet inte skall bli så ensidigt. Vem orkar lyssna så länge anyways? Det värsta är egentligen inte försäljarna, eller deras enbarmliga tidningar om sport, vildliv, svampinfektioner och babianincest. Det värsta är De Personer som anser det kosher att anställa telefonförsäljare. Ack dessa mänsklighetens kangelbär. Ush, ush. Jag hoppas att nästa telefonförsäljare som ringer mig erbjuder sin chesf själ till ett extra förmånligt pris. Kanske lägger till några andra delägarskap av själar som Djävulen tagit hand om. Ja, då skulle jag vara färdig att utnyttja erbjudandet. Kanske samla hela serien rentav. Bara 9.99 i månaden, resten av livet, eller åtminstone tills Helvetet svalnar. Detta inlägg tillägnas J och hennes telefonförsäljare.

På en skala från hästkastanj till kosmonautcykel så finns det få saker som är så störande som sär skrivning och allmänt dåligt språkbruk på inter nätet. Hur svårt kan det vara att stava saker rätt? När jag var mindre så gick jag till ett ställe varje dag som kallades LÅGSTADIE. Där fick jag UNDERVISNING och lärde mig vad som är GRAMMATIKALISKT KORREKT och vad begreppet SAMMANSATT ORD betyder. Ibland tvivlar man ju på att mänskligheten kommer att klara sig, nu när språket är som punkarnas strumpbyxor: sönder. "int gör det nån skillnad" Nä, det gör det inte. Kommunikation stavas idag: grottmålning, klubba, grisflott i skägget. Ugh, ugh.